gemen och verserad

Lättläsning var ju precis vad min själv trånade efter. När jag totalt utmattad släpat mig hem efter att ha försökt jonglera med sjukt många uppdrag så var det här helt rätt sorts läsning i soffan.

Idun - Johanne Hildebrant

Det här är som sagor för vuxna. Eller kanske fantasy för människor som inbillar sig att de inte tycker om sådant. Jag gillar det i varje fall. Det är något så vilsamt med bronsåldersmänniskornas strävanden. För mig alltså. Som tillbringar mina dagar framför en datorskärm drömmandes om att odla äpplen och föda upp egna djur.

Mycket kortvariga drömmar visserligen. Jag har den rena motsatsen till gröna fingrar. Allt jag försöker odla dör och alla projekt som tar längre tid än två veckor tråkar ut mig. Jag passar inte som bonde. Men drömma kan man ju.

Bronsåldern. Var det ju. Ja. Att ta myterna om de gamla asagudarna och göra om dem till verkliga människor är ju en alldeles utmärkt idé. Åtminstone fungerar det alldeles utmärkt för mig som bara har ett ganska svagt hum om de gamla gudaberättelserna om Oden, Tor, Freja, Loke och de andra glada kämparna. Jag känner precis igen tillräckligt mycket för att det ska ringa lite klockor, men jag behöver aldrig fundera över det om jag inte vill.

Blod, strider, våldtäkter och pest. Det är vilsamt det. Att läsa om alltså. Fast antagligen var det lika frustrerande att kämpa mot andar och gudar som vänt sig bort från folket ? som att sitta med trilskande datorer, hopplösa deadlines och kunder som inte finns på plats för att läsa korrektur. Men jag är i alla fall tacksam för de timmar jag har fått tillbringa i Freja och Iduns värld utanför det som i dag är Uppsala.

Det finns en bok kvar i serien. Om den finns inne på biblioteket när jag är där nästa gång så kanske jag lånar den. Eller kanske inte. Kanske sparar jag den till nästa gång jag känner ett riktigt stort behov att fly från verkligheten.