Inga tårar vid Fattighusån
Jag var ju lite orolig när jag för första gången skulle lyssna på något annat än deckare på min väg hem från jobbet. Skulle det vara tråkigt, eller ännu värre, skulle det bli så sorgligt att jag gick och grät på min promenad vid Fattighusån? Att jag skulle lipa i innerstan finns inte! Någonstans får man ändå dra gränsen.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag varken grät eller hade tråkigt.
Tusen strålande solar - Kahled Hosseini
Åh vilket trevligt sällskap den här boken har varit. Historien må vara tragisk, men det gör ingenting. Jag har i alla fall inte haft tråkigt.
Jag misstänker att de flesta redan kan historien. En femtonåring tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädlre man efter att hennes mor tagit livet av sig. Mannen uppfyller alla de fördomar vi kan tänkas ha om afghanska män! Nästan tjugo år senare får hon en olyckssyster när mannen tar sig ytterligare en ung hustru. En som kan föda honom den son han vill ha.
För mig är det inte historien om Marian och Laila och deras vänskap som är största behållningen med den här boken. Det som fångar mig totalt är berättelsen om Afghanistan. Precis som i Flyga drake är det landet och det som händer där som stannar kvar i mitt minne.
Kommunister, krigsherrar och talibaner. För mig är Afghanistan torra ofruktbara berg, med skogstokiga turbanklädda skäggalningar och magra getter. Det är ju allt jag någonsin ser på tv. Och här får jag en helt annan berättelse. Om bördiga marker, skimrande vackra städer, konst, poesi och biografer som visar bollywoodfilmer.
Fast det är ju klart. Man kan inte läsa/höra det här utan att fundera över intelligensen hos talibanledarna. Och vara tacksam för att man inte är kvinna i Afghanistan.
Sharon Dyall läste och det gjorde hon riktigt ,riktigt bra. Jag var inte irriterad på henne en enda gång. Jag har förstås inte den blekaste aning om hon uttalar de persiska orden rätt. Men det låter som musik i mina öron.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag varken grät eller hade tråkigt.
Tusen strålande solar - Kahled Hosseini
Åh vilket trevligt sällskap den här boken har varit. Historien må vara tragisk, men det gör ingenting. Jag har i alla fall inte haft tråkigt.
Jag misstänker att de flesta redan kan historien. En femtonåring tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädlre man efter att hennes mor tagit livet av sig. Mannen uppfyller alla de fördomar vi kan tänkas ha om afghanska män! Nästan tjugo år senare får hon en olyckssyster när mannen tar sig ytterligare en ung hustru. En som kan föda honom den son han vill ha.
För mig är det inte historien om Marian och Laila och deras vänskap som är största behållningen med den här boken. Det som fångar mig totalt är berättelsen om Afghanistan. Precis som i Flyga drake är det landet och det som händer där som stannar kvar i mitt minne.
Kommunister, krigsherrar och talibaner. För mig är Afghanistan torra ofruktbara berg, med skogstokiga turbanklädda skäggalningar och magra getter. Det är ju allt jag någonsin ser på tv. Och här får jag en helt annan berättelse. Om bördiga marker, skimrande vackra städer, konst, poesi och biografer som visar bollywoodfilmer.
Fast det är ju klart. Man kan inte läsa/höra det här utan att fundera över intelligensen hos talibanledarna. Och vara tacksam för att man inte är kvinna i Afghanistan.
Sharon Dyall läste och det gjorde hon riktigt ,riktigt bra. Jag var inte irriterad på henne en enda gång. Jag har förstås inte den blekaste aning om hon uttalar de persiska orden rätt. Men det låter som musik i mina öron.
Kommentarer
Trackback