Fantasilös eller hård som Clintan?
Jag tror inte att jag har blivit riktigt skrämd av en bok sedan jag var tonåring. Jag blir nästan lite avundsjuk. Jag vill också kunna leva mig in så mycket i det jag läser att jag faktiskt blir skrämd. Men det händer inte.
De andra känslorna fungerar någorlunda. Jag kan bli rörd och road precis som vem som helst. Det är rädslan och obehaget som inte verkar nå fram. Så länge det är tryckta ord går det bra att vräka på med hur mycket rykande tarmar och sprutande blod som helt.
Den senaste gången jag kan komma ihåg att jag fick en liten rysning av något jag läste var faktiskt i Idun-boken av Johanne Hildebrandt. Det var när Freja kommer tillbaka efter att ha tillbringat vad hon tror är några dagar i skogen. Hon bär ett fantastiskt magiskt guldhalsband som dödsgudinnan har krävt att hon ska skaffa fram. Men vad hennes vänner ser är en vildögd kvinna som kommer tillbaka efter en månad i skogen med leriga pinnar och smutsiga stenar hopbundna med läderremmar om halsen.
Det lilla stycket fick mig av någon anledning att rysa till litegrand. Inte så att jag fick svårt att sova, för det var ju inte direkt skrämmande precis. Antagligen bara oväntat.
Så vad ska en kvinna behöva läsa för att bli skraj egentligen? Vad skrämmer er? Är det någon som har några tips? Stephen King i all ära, men han har inte skrämts ordentligt sedan IT. Vad har jag missat?
Jag kan väl inte vara för evigt dömt att gå omkring och kisa som Clintan och väsa Do you feel lucky? Det stämmer ju inte helt med min självbild...
Jag vet precis vad du menar! Jag har inte heller blivit riktigt rädd för en bok - känt obehag, kanske, men inte blivit rädd - sen jag var i tonåren, om ens det (boken i fråga var faktiskt Maria Langs Farligt att förtära, när Einar känner liklukt i aulan. Jag var tvungen att läsa Kitty-böcker resten av kvällen för att kunna sova, antagligen var jag inte äldre än 12). Inte ens Stephen Kings Signal blev jag skrämd av, trots att den handlar om zombier som jag avskyr. Däremot kunde jag inte sova ensam på två månader när jag sett filmen 28 dagar senare...
Aha! Nu kom jag på nåt jag blivit rädd för efter Farligt att förtära... Stephen Kings noveller The Jaunt och Survivor Type i novellsamlingen Den förskräckliga apan (Skeleton Crew) skrämde mig ordentligt nån gång i högstadiet, särskilt The Jaunt.
Jag tyckte att den där apan var otäck. Och Survivor Type var ju enormt äcklig. Men visst är de över 20 år gamla?
Vilken var The Jaunt? Den kommer inte jag ihåg. Fast läst den har jag ju.
Jag kan inte komma på att jag någonsin blivit skrämd - då menar jag riktigt skrämd - av någon bok. Däremot brukar jag ofta så att tårarna sprutar och fördunklar texten så pass att jag måste ta paus.
Jag kan inte påstå att jag gråter speciellt ofta när jag läser heller. Men betydligt oftare än jag blir skrämd.
Jurtjyrkogåden skrämde slag på mig i min ungdom. Jag blev rädd för min katt. Kings äldre böcker är väldigt otäcka, men de senare jag läst har mest varit tråkiga. Annars verkar skräck nuförtiden betyda romantik med vampyrer.
The Jaunt var den där två barn och deras pappa (kanske även mamman?) ska resa långt i rymden, genom nån sorts maskhål... innan resan, som kallas just the jaunt, sövs alla ner för om man är vaken under färden genom maskhålet känns det som om man reser i en evighet, vilket gör folk galna.
Jag har säkert blivit skrämd av många böcker, men det enda jag minns är att jag givetvis hade lägenheten full med vampyrer under "Låt den rätte komma in" ...
Jag bölade rejält mot slutet på "The Lovely Bones" och "The Book Thief", men oftast biter de sorgliga avsnitten inte på mig.
Arina - Det det känner jag igen. Jag vet att jag har drömt att min katt plötsligt hade självlysande gröna ögon och pratade med klassisk filmdemon-röst. Läskigt!
Martina - Ja. Nu minns jag. Det är en bra novell.
Marianne - Fullt av vampyrer i lägenheten? Wow. Det hade aldrig jag. Trots att jag tokgillade boken.