gemen och verserad

Det här ska vara en av nordens bästa deckarförfattare. Det har jag minsann läst. Massor av priser har han fått också. Stiligt värre.

Mannen i sjön - Arnaldur Indridason

Nej! Nej! Nej! Det går inte. Jag orkar inte med ännu en tungsint kommissarie som har dålig kontakt med sina barn. Det spelar ingen roll att författaren är skicklig och att handlingen är riktigt trovärdig för att vara en deckare. Jag har helt enkelt fått en total överdos.

Jag måste ta en deckarpaus. Eller åtminstone hålla mig borta från den här sortens deckare ett tag. För den här boken borde jag egentligen kunna tycka om. Jag har alltid velat åka till Island. Miljön är spännande och människorna heter helt underbart knäppa saker som Bergpora, Erlendur, Sigurdur Oli och Elinborg. Bakgrundshistorien, om de idealistiska ungdomarna som reser för att studera vid universitet i Östtyskland och upptäcker hur deras kommunistiska drömsamhälle fungerar i praktiken, är läsvärd.

Men det hjälper inte! Jag vill bara skrika högt när Erlendur sitter i sin mörka dystra lägenhet och tänker mörka dystra långsamma tankar.

För en gångs skull är den slitna klyshan sann.
- Det är inte du Arnaldur! Det är jag. Du förtjänar en bättre läsare som kan uppskatta dig för den duktiga författare du är. Det behöver inte vara slut för alltid. Vem vet, vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men nu vill jag ha en paus i vårt förhållande. En lång sådan.