Doftnostalgi och schampooflaskor
Timotei - I reklamen sprang en ung kvinna omkring på gröna ängar iförd vit sommarklänning, med det vitblonda midjelånga håret svepande omkring sig. I verkligheten hällde vi häxblandning i tomma schampooflaskor eftersom de hade en så praktiskt platt form. Det hade antagligen smakat lite bättre om vi hade sköjlt dem ordentligt först. Jag kan fortfarande minnas smaken och lukten av lätt löddrande spritblandningar.
Date - Parfymen för tjejer som troligtvis inte hade varit ute på någon riktig date ännu. Jag minns inte vilken det var som man skulle ha. Allt jag kommer ihåg är att någon utav dem var rätt och någon annan var sååå fel. Tonårsdisko kommer för alltid att vara förknippat med doften av Date för mig.
Ölschampoo - I en bruntransparent avsmalnande trekantig flaska. Det lät så fel, men det luktade så gott. Teorin var väl att det fanns nyttiga B-vitaminer i öl som säkert var bra för håret. Nu börjar jag fundera på om hela konceptet kanske byggde på en felöversättning från tyska. Olja?
Läppglans med smak - Glasflaskorna med roll on-kula och röda blommor kom nog från Hennes & Mauritz, tror jag. Jag valde chokladsmak. Det skulle jag inte ha gjort. Det luktade mysko och smakade vidrigt. Och det tog aldrig slut.
Doften av varma Carmen Curlers! Den ni. Hårda papiljotter som värmdes upp på ett elektriskt ställ med metallstänger. Jag var håröm, så det gjorde ont som fan. Men vad skulle man göra när man inte hade fått någon locktång i julklapp? Carmen Curlers it was! Allt för att få den där snygga utåtböjda luggen, som var ett absolut måste, då i slutet av sjuttiotalet.
Inte en enda bok just här. Sorry. Det blir böcker i nästa inlägg istället. Jag lovar.
Kul inlägg! Jag minns Date-parfymerna som var döpta efter olika flicknamn. I min mellanstadieklass ville alla dofta som den snyggaste tjejen, eftersom det i vår värld var underförstått att modellen på flaskan "var" tjejen. I vår klass var konsensus att Pamela var snyggast, men doften var rätt tråkig, vill jag minnas. Jag var Felicia trogen. :)
Minns även Lypsyl med olika fruktsmaker, doften av nyvåfflat hår och - lite senare, i början av nittiotalet - ofärgad mascara. Jag fick inte använda riktigt smink för mamma, men känslan av att vara sminkad räckte.
Ofärgad mascara? Det låter smakfullt. Själv fick jag sminka mig hr mycket jag ville när det var fest. Vilket jag gjorde. Grön glitterögonskugga var verkligen skitsnyggt på en tolvåring.
Eftersom mitt minne läcker som ett såll var det kul att läsa ditt inlägg för det fick mitt minne att delvis vakna till liv igen:) Visst minns jag Date och Timotei-tjejen. Läppglans och örtsschampo likaså. Men Carmen curlers ägde jag inga. Däremot en halvtaskig locktång och lukten när man använde den var lukten av bränt hår.
Den där lukten av lätt vidbränt hår kommer antagligen att stanna i minnet för alltid.
Man kanske ska prova att bränna håret lite lätt före nästa tillställning? Det kanske är precis vad som behövs för att komma i feststämning?
Vilken nostalgi! :-) Date använde vi också flitigt och jag kommer också ihåg att det var ngn som var helrätt och ngn som var helfel, men nu minns jag inte vilken.
Ang smink så tyckte vi tydligen att det var _mycket_ som var nyckelordet. Tjock, tjock svart eller brun kajal. Vi såg ju inte kloka ut. Hur kunde min mamma tillåta det? :-) Och så kom jag ihåg att det var supermodernt med hög sprayad lugg, i en tjusig sidbena. Vi hade en tjej som fick smeknamnet "microlugg" för att hon hade stans högsta lugg. :-D
Så klart att det skulle vara mycket. Annars var det väl ingen idé att sminka sig? Grönt på brunetter och blått på blondiner. Några andra färger fanns inte i vår mellanstadievärld. På ögonskuggor alltså. Kajalen skulle självklart vara svart.
Blondiner kunde kombinera detta med blå mascara också. Det var snyyggt.