gemen och verserad

Det känns ju nära på löjligt att skriva om den här boken. Jag är antagligen sist i den läsande världen med att ta mig igenom den. Men here goes...

Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson

Jag misstänker att min ovilja att läsa den här boken beror på Larssons tragiska bortgång. Efter att jag hade läst den första boken så visste jag ju att det bara fanns två till och att det aldrig skulle komma några flera böcker. På något sätt har det fått mig att bromsa läsandet. Även om jag gillade första boken.

Jag gillar den här också, även om jag tycker att den är lite lång. Faktiskt. Det är något i språket som skiljer Larssons böcker från övriga deckarförfattare. Jag känner det när jag läser, men jag har svårt att sätta fingret på vad det är.

När jag läste Män som hatar kvinnor så trodde jag att jag hade hittat den allra första svenska boken med betald produktplacering. Hur många gånger kan man verkligen nämna en Ibook i en bok? Jag tänkte på det när jag läste den här boken också även om det inte störde mig lika mycket nu. Även om jag rycker till när han talar om produktnamnet på Lisbeths IKEAstol. Det känns klumpigt på något vis. På samma sätt som hänvisningarna till Män som hatar kvinnor. Vilken människa skulle på riktigt säga "Lisbeth hatar män som hatar kvinnor"?  Det skär som en falsk ton i American Idol.

Men om jag bortser från den lilla skönhetsfläcken, så är det ju ett väldigt driv i språket. Ibland känns det som om man läser ett långt reportage istället för en roman. Kanske är det därför som de blivit sådana succéer. Även de mer läsovana hittar ett uttryckssätt som de känner igen från tidningar? Eller kanske inte. Vad vet jag?

Jag kommer så klart att läsa den tredje delen också. Men det kommer antagligen att dröja. Det finns ju inte fler och jag är den typen av läsare som gillar att ha bra läsning framför mig.