Och vad har Gud på sig, då?
Jag hade tänkt se filmen. Men nu tror jag att jag struntar i det.
Djävulen bär Prada – Lauren Weisberger
Jag blev riktigt förvånad när jag hittade den på bibliotekets nyhetshylla. Men det säger antagligen en del om kvarteret jag bor i. Prada är inte något vanligt förekommande märke bland mina grannar. Tror jag. I ärlighetens namn skulle jag inte känna igen en kjol från Prada om den så kom och slog mig i pannan med en hammare. Men det har inte hänt, ännu.
Det som går åt absolut snabbast på vårt bibliotek är deckare. Att få tag på en Camilla Läckberg är omöjligt – men Weisbergers bok stod där alldeles ensam och outlånad.
Med tanke på allt ståhej om boken så hade jag trott att den skulle vara bättre. Visst har den poänger, men faktiskt blir jag ganska trött på huvudpersonen Andrea. Alla som någon gång har haft en psykotisk maktgalen chef och ett riktigt krävande konstigt arbete, kan känna igen sig. För visst blir man lite galen själv. Visst försöker man få bekräftelse trots att det är omöjligt. Och det går inte att förklara för omgivningen hur besvärligt jobbet verkligen är…
Men ändå, det är ett jäkla gnällande. Jag får mest lust att sparka Andrea i hennes bortskämda lilla rumpa. Ja, hon har ett omöjligt jobb – men alternativen finns. Sluta eller försök sköta jobbet så bra som möjligt. Skriv fan inte en jättelång, gnällig bok om hur synd det är om dig!
Nåja, den var lättläst. Fast det kan visa sig bli en dyr läsning. Helt plötsligt känns det som om jag verkligen behöver en ny handväska…
Vad bra du skriver! Jag tycker du satt huvudet på spiken. Visst är hon bortskämd (och inte så lite självcentrerad). Men samtidigt kan jag tycka att det är en del av bokens charm - människor är inte perfekta. Och det är för få böcker där människor (i alla fall huvudpersonen) inte gör vad man borde göra. Tycker bokidioten.