Först som sist
Jag snabbläste Predikanten och Stenhuggaren för några år sedan. Jag tyckte att de var helt okey deckare men sedan har jag inte brytt mig om att läsa fler. Men nu hade en av mina arbetskamrater första boken, så jag passade på att låna den. Jag kände mig nyfiken på anledningen till att de här böckerna har blivit så fantastiskt stora på bara några år.
Isprinsessan - Camilla Läckberg
Det är något väldigt uppmuntrande med en ekonom som sadlar om och blir Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare. Jag tror att den sortens framgångshistoria glädjer varje människa som någonsin närt en dröm om att skriva.
När man läser artiklar eller hennes blogg Deckarmamma, så ger Camilla Läckberg ett väldigt sympatiskt intryck. Det gör hennes huvudfigurer också. Jag gillar Patrik och Erica. Här i första boken kan man se hur hon lägger grunden för de senare böckerna. Lite för många personer, men med tanke på den fortsatta serien är det logiskt. Från den här boken är det lätt att fortsätta till nästa och nästa... Ett bra upplägg för en serie.
Sedan är det ju förstås skönt att slippa läsa om en medelålders grubblande kommissarie som lyssnar på klassisk musik. Även om Nesser vinner klart på stilpoäng - så är jag övertygad om att betydligt fler människor kan identifiera sig med Läckbergs figurer. De är klart mänskliga.
Jag kommer säkert att läsa de senare böckerna också så småningom. Men det får bli bibliotekslån. Det här är inte böcker jag känner något behov av att äga. Helt okey underhållning för stunden. Inte mer än så. Men det räcker ju ganska långt.